Om arbete och ekonomi polykrisen

Biologisk mångfald, klimat, vatten, mat och hälsa är sammanlänkade och vi måste bli bättre på att ta hand om dem som en helhet. Det är ett av de centrala budskapen i en färsk rapport från internationella naturpanelen IPBES. 

Tanken på tätt sammanlänkade kriser som påverkar varandra har på engelskt håll under senare år beskrivits med begreppet polykris (polycrisis).

Historikern Adam Tooze är en av dem som lyft fram att den tid vi lever i just nu kännetecknas av inte enbart klimat- och miljökriser utan även bland annat geopolitiska kriser, sociala och ekonomiska kriser och hot mot demokratin som alla är tätt sammanflätade.

Som alltid med modeord är det lätt hänt att det används lite lättvindigt, för att säga att det pågår många kriser samtidigt. Parallellt pågående kriser har alltid funnits, men Tooze använder begreppet polykris för att beskriva systemiska kriser som är sammanlänkade på ett sätt som gör att de påverkar och förstärker varandra genom en slags dominoeffekt. 

En del kritiserar polykristänkandet för dess förlamande inverkan. Om allt hänger ihop med allt är det svårt att veta var man ska börja nysta upp härvan som mänskligheten står inför. 

Forskarna är äntligen överens om att världen är en enda röra av kriser - så har det ju känts redan länge!

Forskarkollektivet BIOS påpekar ändå att härvan av kriser inte ska tolkas som att det inte kan finnas en viss hierarki, att vissa saker är mer brådskande att ta itu med än andra, eller att vissa kriser har större negativ inverkan än andra.  

För många kan begreppet innebära en mental tröst i och med att man får en förklaring för en viss underliggande och obestämd känsla av att världen står på gränsen till upplösningstillstånd. Forskarna är äntligen överens om att världen är en enda röra av kriser - så har det ju känts redan länge!

Ekonomiska klyftan växer

Det är också klart att det behövs nya och mer genomgripande angreppssätt om vi ska lösa den ekologiska krisen. Efter mer än trettio år av klimatkonventioner och -åtgärder slog världen 2024 igen ett nytt värmerekord (det senaste var från 2023). 

I en annan aktuell rapport lyfter internationella naturpanelen IPBES fram koncentrationen av makt och pengar som en av grundorsakerna till den eskalerande miljökrisen. För att bygga ett ekologiskt hållbart samhälle krävs transformativa ändringar i vårt ekonomiska system. 

Den rikaste procenten uppskattas ha lika stor förmögenhet som resten av den globala befolkningen sammanlagt. Enligt Oxfam har de rikaste fem männen i världen fördubblat sin förmögenhet sedan 2020 medan majoriteten, nästan fem miljarder människor, har blivit fattigare. 

Den rika delen av befolkningen har stort inflytande på politiska och ekonomiska beslut.

De rikaste eller den så kallade globala förorenande eliten (“polluter elite”) har ett enormt koldioxidavtryck genom sin konsumtion jämfört med fattigare delen av befolkningen. Skillnaden blir ännu större i nyare uträkningar som dessutom tar i beaktande utsläpp som är kopplade till investeringar. 

Ekonomisk ojämlikhet är även skadligt för demokratin eftersom den rika delen av befolkningen har stort inflytande på politiska och ekonomiska beslut. Elon Musk kan väl ses som det ultimata exemplet på detta.

Fokus på de rika 

De kanske mest klassiska recepten mot koncentrationen av förmögenhet bygger på beskattning. Många medborgarorganisationer, inklusive Finnwatch i Finland, jobbar för tillfället till exempel för en global minimiskatt för ultrarika. 

Den holländska filosofen Ingrid Robeyens har väckt debatt om en annan metod, nämligen att sätta en absolut gräns på hur mycket personlig förmögenhet man ska kunna ha. Gränsen kunde ligga mellan 1 och 10 miljoner euro, anser hon. 

Dessutom är det viktigt att även analysera de mekanismer och fenomen som ligger bakom de närmast surrealistiska förmögenheter vi ser idag. Ett av de grundläggande problemen är vårt fokus på kortsiktiga privata vinster.

Enligt den internationella naturpanelen syns det här på flera plan i samhället, från hur vi drar likhetstecken mellan personlig framgång och materiell egendom till hur vi mäter hela samhällets välmående i bruttonationalprodukt eller BNP.  

Arbetarnas roll

Kortsiktigheten är också starkt inbyggd i hur företag förväntas rapportera och belöna sina aktieägare. Här kan arbetarna spela en central roll i att vända fokus mot långsiktiga investeringar. 

Jämförande forskning visar att företag där personalen har en stark representation i förvaltningen är mer produktiva och gör mer långsiktiga investeringar, inklusive klimatvänliga investeringar.

Tjänstemannacentralorganisationen STTK har jämfört personalens påverkningsmöjligheter i finländska, svenska och tyska företag. Särskilt i Tyskland där personalen har relativt stor makt över företagets interna frågor har man sett positiva resultat. Dessa gäller också arbetarnas löner och arbetsförhållanden. 

I Finland finns det krav på personalrepresentation i förvaltningen av företag med över 150 anställda. I de övriga nordiska länderna gäller kravet för företag mellan 25 och 35 anställda.

Se där ett exempel på nordisk arbetsmarknadspolitik som Orpo-Purra kunde ta fasta på.

Moralisk ambition

Ibland kan bästa sättet att som arbetare ha en positiv inverkan på miljön vara att säga upp sig. Det anser den holländska historikern Rutger Bregman. En genomsnittlig arbetskarriär innefattar knappa 2000 arbetsveckor och det är inte utan betydelse för planeten hur vi använder de timmarna.

Bregman är aktuell med en ny bok, “Moral ambition” eller moralisk ambition, där han riktar sig särskilt till alla välbärgade och välutbildade som enligt honom slösar bort sin talang på onödiga eller till och med skadliga jobb inom exempelvis finans eller juridik.

Det är just sådan kunskap som istället borde utnyttjas för att lösa vår tids stora kriser och han uppmuntrar alla som kan att lämna sina högavlönade skitjobb och göra något mer meningsfullt.

Det ekonomiska systemet är gjort av människor och det kan ändras av människor.

Bregmans budskap kan upplevas som provocerande men i grunden delar han den internationella naturpanelens syn på att en transformativ lösning på den ekologiska krisen kräver att vi tänker om vårt sätt att leva och att det är särskilt vi som har vunnit på utsläpp och naturförstörelse som borde ta ansvar. 

Dessutom har han sin stil trogen en i grunden optimistisk syn som kan behövas i polykrisen: Historien visar att även en liten grupp människor kan förändra samhället mot det bättre. Det ekonomiska systemet är gjort av människor och det kan ändras av människor.

En längre version av texten publicerades i Ny Tids temanummer om klimat och arbete (1/2025).